Spanien är fyllt av "puentes" - det lokala uttrycket för vad vi i Sverige skulle kalla "klämdagar" eller "långhelger."
Men, till skillnad från alla de andra länder jag bott i, så har Spanien inte någon standardiserad helgdagskalender. Det är upp till varje administrativ enhet att själv bestämma när det ska vara helg.
I vanlig spansk ordning så sker detta alltså på ett antal nivåer.
Till att börja med så bestämmer spanska staten över nationella helgdagar.
Och så bestämmer de autonoma regionerna över sina helgdagar.
Därefter så kan varje stad bestämma om eventuella ytterligare helgdagar.
Detta innebär att spanjorer väntar med spänning på sin lokala helgdagskalender som publiceras i oktober året innan. Jag kommer alltså inte få reda på mina allmänna helgdagar för 2011 innan oktober 2010.
Dessa helgdagar kommer givetvis inte vara gemensamma för oss och min sambos föräldrar. De bor nämligen 20 minuter utanför Madrid och har därför en något annorlunda helgdagskalender.
För att inte nämna mina kompisar och kollegor som bor i Barcelona och därför bor inte bara i en annan stad utan i en helt annan autonom region.
torsdag 1 april 2010
Spansk produktivitet
Den spanska produktiviteten, eller avsaknaden av sådan, dyker upp då och då i diskussioner. Spanjorer blir lätt upprörda och hävdar med bestämdhet att de jobbar minsann lika hårt som någon annan nationalitet.
Detta kan mycket väl stämma, men det är inte i antalet arbetade timmar som jag som svensk känner av produktiviteten. Snarare är det i hur arbetet är organiserat.
Att använda den offentliga förvaltningen som exempel är alldeles för lätt. Istället vill jag illustrera detta med den butik där vi köpte lite tillbehör till badrummet.
Det är en av de större butikerna i Madrid, med 4 våningar av utställningsyta. Här jobbar ett antal expediter med att hjälpa kunder. Hjälpa kunder, på vilket sätt? Ja, jag hade ju förväntat att de skulle hjälpt till med rådgivning, information, och andra aktiviteter som skulle varit värdefullt för mig som kund.
I verkligheten så går större delen av deras jobb ut på att slå upp priser på de produkter jag är intresserad av, dra av lämplig rabatt och sedan gå vidare till nästa kund. Detta verkar gälla även för de produkter som verkligen är utställda i butiken, och som följdaktligen har sina priser uppsatta.
Liknande beteende har jag observerat på i stort sett alla butiker.
Jag håller med om att de stackars expediterna säkert jobbar sina 8 timmar per dag.
Däremot så tycker jag inte att det de gör är vare sig särskilt effektivt eller produktivt. En lämplig prislista hade varit lika värdefullt för mig.
Detta kan mycket väl stämma, men det är inte i antalet arbetade timmar som jag som svensk känner av produktiviteten. Snarare är det i hur arbetet är organiserat.
Att använda den offentliga förvaltningen som exempel är alldeles för lätt. Istället vill jag illustrera detta med den butik där vi köpte lite tillbehör till badrummet.
Det är en av de större butikerna i Madrid, med 4 våningar av utställningsyta. Här jobbar ett antal expediter med att hjälpa kunder. Hjälpa kunder, på vilket sätt? Ja, jag hade ju förväntat att de skulle hjälpt till med rådgivning, information, och andra aktiviteter som skulle varit värdefullt för mig som kund.
I verkligheten så går större delen av deras jobb ut på att slå upp priser på de produkter jag är intresserad av, dra av lämplig rabatt och sedan gå vidare till nästa kund. Detta verkar gälla även för de produkter som verkligen är utställda i butiken, och som följdaktligen har sina priser uppsatta.
Liknande beteende har jag observerat på i stort sett alla butiker.
Jag håller med om att de stackars expediterna säkert jobbar sina 8 timmar per dag.
Däremot så tycker jag inte att det de gör är vare sig särskilt effektivt eller produktivt. En lämplig prislista hade varit lika värdefullt för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)